onsdag 7 juli 2010

Sent omsider - bilder från pappas och Majas besök (som var i, ehrm, februari)

Så känns en jordbävning

Kalifornien är jordbävningarnas land. Jag hade inte fått känna på en enda, vare sig under mina semestrar här eller under det första året som alien.

Min premiärbävning kände jag för några veckor sedan. Epicentrum var i Mexico, alltså ganska långt härifrån. Jag satt i soffan i vardagsrummet en kväll och tittade på en av våra 400 kanaler. Plötsligt känns det som om någon knuffar till soffan bakifrån. Känslan var ungefär som när man är på bio och någon typ på raden bakom sparkar på stolsryggen. Min första tanke var: "Varför knuffar Brandon på väggen?" Det är nämligen en vägg bakom soffan som delar av vardagsrummet från köket. Nu brukar ju inte Brandon springa runt och knuffa på väggar och det gjorde han förstås inte den här gången heller. Det var en jordbävning så klart.

Nästa bävning var idag. Jag satt vid mitt skrivbord och skrev på datorn. Mitt hemmasnickrade skrivbord är lite rangligt och jag tänkte först: Oj vad jag måste trycka hårt på tangenterna,hela bordet gungar ju." Snart började stolen liksom skaka och då trillade poletten ned. Nu hade det kanske skakat i 10 sekunder. Jag gjorde vad jag har blivit tillsagd, jag ställde mig under dörrposten eftersom husen är som stabilast där. Ja, nu vet nu hur en jordbävning känns.

torsdag 6 maj 2010

Jag är tillbaka!

Javisst, jag är tillbaka både i Anaheim efter närapå två veckor semester i Sverige och också på bloggen efter lite skrivkramp.

I måndags var det ett helt år sedan jag landade på LAX med två IKEA-lådor i släptåg. Resan till Sverige var ju lite strulig. När vi skulle byta i Newark fick vi jogga fram och tillbaka över flygplatsen med handbagaget för att hitta rätt incheckningsdisk. Därefter visade det sig att piloten blivit sjuk och vi fick vänta i tre timmar på en ny. Brandon hade tagit en sömntablett för att bli sömnig lagom till vi skulle lyfta. Nu sov han som ett barn sittandes på de hårda stolarna vid gaten i stället. Väl i Sverige hann vi preciiiis landa innan vulkanaskan spred sig alltför mycket.

Tillbaka i LA var det riktigt nice att kunna glida igenom green card-kön där homeland security nästan orkade kosta på sig ett leende. Först såg vi kön för turister och tänkte "Nä, fy faan", men kom till vår stora glädje på att vi båda två kunde genom kön för citizens och permanent residents. Det var stor skillnad mot tidigare resor när man nästan har stått i givakt och med darrande underläpp gett passpolisen högra handens fingeravtryck. Jag fick visserligen ge fingeravtryck och ta foto denna gången också, men kön var kort och personalen trevlig.

Första veckan här har varit varm och skön, cirka 80 (nästan 30 C) på dagarna och härliga 72 (22,2222 C) vid tiden för min kvällspromenad. Jag har jobbar som en liten tok och haft både nya och gamla elever :)

Under tiden vi var i Sverige har Tito Dexter (mobror Dexter) och Tita Viol (moster Viol) kommit på besök från Filippinerna. De har varit i San Diego några dagar, men nu är de tillbaka och det smattrar av tagalog i huset. Jag tycker fortfarande att det låter "pokpokpokpok" och "nangngangnang" när de pratar även om jag faktiskt förstår enstaka ord. I eftermiddags var de på Costco och handlade och nu vill de ta tre, fyra grillade kycklingar med sig hem. Låter lite tungt tycker jag.

söndag 28 februari 2010

Beyond insanity

När pappa och Maja var här hamnade vi i en butik som bara säljer starka saker. Alltså en hel affär full med olika peppar, chilisåser och andra tungbrännare. Provsmakning höll man förstås med och för dagen fick man testa det starkaste de hade i butiken! Det starkaste i butiken var en habanero-sås med namnet "Da Bomb - beyound insanity". Och jävlar i mig vad starkt det var! Expediten doppade försiktigt en tandpetare i flaskan och gav till mig. Jag nuddade såsen med tungan och det liksom brann i munnen i flera minuter efteråt. Pappa ville också testa och innan varken jag eller Maja hade hunnit varna den stackaren hade han hunnit slicka i sig en hel tandpetar-portion av Da Bomb. Pappa köpte en flaska vatten. Brandon köpte en flaska Da Bomb.

fredag 19 februari 2010

Heja Sverige

OS-feber minsann! Vi har inga betalda sportkanaler här i huset, så vi får en lagom dos sport i form av sammandragen på NBC. Sammandrag innebär förstås snuttar av de sporter där någon amerikan deltar. Således har jag fått se Anja både ramla i backen och ta silver. Jag ahr också haft möjlighet att följa de manliga konståkarnas kalla krig. Ryssen Plushenko anklagar amerikanen Lysacek för att inte vara en riktig man när han bara gör trippel tåloop i OS-finalen.

tisdag 16 februari 2010

Pappa i damkläder

Här på bloggen har det varit lugna gatan de senaste två veckorna, men i verkliga livet har det däremot varit full rulle. Pappa och Maja landade på LAX på torsdagskvällen den fjärde februari och nu har de precis landat på fast, kall svensk mark igen.

Besöket inleddes tyvärr med ösregn redan första dagen. Vi försökte oss på att kolla in Newport Beach men stranden gjorde sig inte riktigt i 10-12 grader, blåst och regn. Stackars Maja frös rejält i t-shirt och jeansjacka.

På lördagen såg det något bättre ut och vi åkte via San Juan Capistrano till San Diego och stannade där över helgen. På måndagen fyllde pappa år och fick en rejäl bit chokladtårta till frukost av personalen på Denny's. Att få eftermiddagsfika på hangarfartyget USS Midway var inte heller helt fel :)

Redan runt lunch på tisdagen stuvade vi in oss i vanen igen och for österut mot Las Vegas. Det var fortfarande bara 47 grader och blåsigt, men som tur var hittade pappa och Maja varsin luvtröja på en outlet i Barstow. Pappa fick en liten hang-up på att även hans tröja var av dammodell (det kan man tydligen se på blixtlåset), men vill man vara smyg-transa så är ju ändå Vegas det rätta stället.

lördag 30 januari 2010

Potty mouth på kattjakt

Igår eftermiddag bidde det, i stället för den sedvanliga promenaden här i grannskapet, en liten hike i närliggande friluftsområdet Santiago Canyon. Rick skulle fredags-hika där med sin kompis Eddie, eller "potty mouth", som han med all rätta benämnde sig själv. Eddie var lite av en karikatyr på européers nidbild av gapiga amerikaner ;-) Hade han varit i TV hade inte mycket blivit sagt, för många var de f-ord, p-ord och t o m n-ord som gled över hans läppar. Mig talade han mest om i tredje person. Han vände sig till Brandon och frågade om "hans fru" var mormon/ rasist/allmänt känslig för grovt språkbruk innan han började orera. Han räknade i alla fall med att jag alldeles själv kunde svara på frågor om vilka vilda djur det finns i Sverige och visst är det så att naturen är mycket vackrare där? Vidare fick vi veta hur mycket han tjänar nu, hur mycket han tjänade före lågkonjunkturen, att hans ex-fru är bipolär, att samma ex-fru hade "dickat runt" i Las Vegad för underhållet, att han nu skulle gifta om sig med en 1.80 lång 25-årin (jättesnygg faktiskt), att hans pappa är inne på sitt tredje äktenskap och har köpt en stor båt och bor i New Jersey. Mycket information på en och en halv timmes hike. Nåja, inte min typ som ni förstår, men jag försökte se det som en kulturantropologisk studie. Typ.

Eddie och Rick friluftsvandrade på sitt eget sätt kan man säga. Med sig hade de en ryggsäck full med Budweiser och ett paket cigaretter. Rick var som vanligt den som skuttade över stock och sten snabbast av alla, cigaretterna till trots.

Lite vilda djur gjorde hiken extra spännande denna gång. Först stod vi nästan öga mot öga med en hjort och hennes kid och inte långt därefter hittade vi färska spår efter både "bob cat" och bergslejon. Vi tyckte att det prasslade misstänkt i buskarna och delar av sällskapet hoppades nog på att det skulle vara ett kattdjur där inne. Vi indiansmög runt busken en bra stund, men ingen kissemiss. Det gjorde inte så mycket tyckte jag, jag behöver nog bo här lite till innan jag känner mig redo för att slåss med ett bergslejon :)